Rootsy.se – av Per Magnusson Rootsy.nu
FATBOY
In My Bones
(Fat State)
Det finns skivor som aldrig lämnar mig, som alltid hittar tillbaka till skivspelaren och placerar mig i exakt samma rus som första gången jag hörde dem. The Pretty Things första Lp på Fontana (1965) är ett sådant exempel. Bandet tog den brittiska rhythm & bluesen ett steg längre än kollegorna i The Rolling Stones och satte ribban högt för hur blusens obstinata lillebror skulle låta. Amerikanska Loves “Forever Changes” (1967) är med all sin idérikedom så genial att jag aldrig träffat en lyssnare som inte gillar den.
Det Fatboy gör på sin nya cd är heller inget som skapas varje dag - och inte av vem som helst. Det är lätt att känna igen ett mästerverk när man väl hör ett. Jag drar mig inte för att kalla “In My Bones” för det bästa som spelats in i Sverige - någon gång måste det göras, så varför inte nu.
Visst är den en logisk fortsättning på både “Steelhearted” (2004) och soundtracket “Babas Bilar” (2005) och jag trodde mig ha en ganska klar bild över hur bandet skulle låta fortsättningsvis. Men, den mångfald man visar upp här är utan motstycke och gör att jag inte längre vet vad jag skall kalla deras musik.
De öppnar i “Way Down Low” med att tänja gränserna för hur rockabilly skall låta. Fortsätter med “Down At The Room” som är en uppdaterad version av något som Leiber & Stoller skulle ha kunnat skrivit för Presleys Jailhouse Rock - musiken hade passat filmens scenografi perfekt. Därefter “Springtime” med sitt smokingklädda storbandarrangemang, är som gjord för Frank Sinatra, Dean Martin eller Sammy Davis Jr i Las Vegas.
Den sorgsna “I Once Had You” visar vilken enastående sångare Thomas Pareigis är. Väl underbyggd med Twin Peaksgitarrer och stråkar av Malin-My Nilsson och Fläskkvartettens Sebastian Öberg och Örjan Högberg har Fatboy skapat en rysare och en framtida klassiker för de övergivna.
Roy Orbison lurar i kulisserna för att ta över den snygga bagatellen “The Way We Were” och Billy Fury och brittisk rock & roll vakar över “Born To Love One Woman”. “Dark City Sky” är lika explosiv rockabilly som den som en gång gjordes av föregångaren Johnny Burnettes och hans Rock n Roll Trio.
Kontrasterna mellan den brustna tonen i elgitarren, den nylonsträngade akustiska gitarren och trumpeten i “Humiliation” är magnifik. Titellåten “In My Bones” är lika ödesmättad som “I Once Had You” och Pareigis fantastiska röst är vackert ackompanjerad av Ari Haatainen och Per Ulanders musettedragspel.
När den klezmerinspirerade “Busy Bee” och det karibiska fyrverkeriet “Blue Skies” avslutar skivan känner jag mig som de få gånger jag fick gå på cirkus som liten - förundrad över varje ögonblick. Det finns bara en hake med “In My Bones”. Hur fan skall de kunna följa upp det här?


Betyg 4/5 – CAFÈ –
av Kristofer Ahlström
Rockabilly? Ja, gärna i teorin tack. Eller, gärna allt utom det som har med musiken att göra. För vem älskar inte en fett välgräddad pompadour-frisyr, uppkavlade jeans, tatuerade underarmar och pendlande cigaretter? Det är i alla fall tusen gånger roligare än det enformiga tomgångstuffandet upp och ner för någon gammal ståbas. Svenska Fatboy, däremot, gör rockabilly som får huvudet att nicka. Det är Del Shannon, Roy Orbison och – givetvis – Elvis som alla väcks från de döda av ett svängigt knippe låtar som snittar runt treminutersstrecket. Bäst är duetten med Sarah Dawn Finer, The way we were, ett bitterpiller som kan vara det närmsta ett svenskt band kommit en egen Fairytale of New York.

Helsingin Sanomat - (Fi) 4/5
Otto Talvio
Om Weeping Willows hade efter debuten återvänt till sina county- och rockabillyrötter hade resultatet tävlat jämbördigt med ett annat stockholmsband, nämligen Fatboy.
Fatboy, som tagit namnet efter en ståbas, är inte skolboksretro, men absolut americana. Vokalisten Thomas Pareigis vemodiga sång påminner ibland om Roy Orbison, ibland Chris Isaak och stundtals även Morrisey. Musiken balanserar på samma sätt mellan modern rockabilly, swing och nätternas sista lugna ballader.
Även om bandets influenser sträcker sig från punk till Sinatra, är dess sound överraskande stilrent. Det här är tydligtvis stilkänsliga gamla punkare som kanaliserar sin energi hellre i mörktonad amerikansk musik än håller fast i punkens agressiva etos

Big Beat (Fi)
Mikko Ranta
Västra grannens feta kille håller på och uppfyller den dyrbara tomma tomten som landsmännen i Weeping Willows efterlämnade när de breddade sin stil och sökte sig vidare mot popigare sound. Fatboys soundvärld är bitvis (tex låtarna "I Once Had You" och "In My Bones") mycket lik den WW två första klassikeralbum hade, man dyker djupt i mörka vatten.
Även om Fatboy redan i debuten gjorde ordentlig crossover, har bandet breddat sin linje ytterligare. "Springtime" är en lyckad låt med orkester och kvinnoröst. "The Way We Were" följer i samma spår, och se där, i vokalisten Thomas Pareigis röst finns stundtals mycket av samma eteriskhet som Roy Orbinson har. Traditionsenlig "billy" finns inte att hitta på denna skiva. Don Johnstons inspelade låt "Born To Love One Woman" (Mercury 1956) har klätts i nya eleganta kläder.
Man kan gissa att det här inte funkar fullt ut för bakgårdarnas teddy-killar eller åkrarnas Elvisar, men för alla dem som lyssnar på bred kvalitativ rootsblandning är det här som manna från himlen. När man har diggat traditionsenligt producerat rockabilly i 30 år börjar man stundtals med dagens releaseöversvämning att domna. Men när någon kommer på att på det här sättet ändra måltidens approach, den smakar direkt läckrare även om krubbet är tillagat av samma råvaror.
Året 2008 har hittills varit riktigt kvalitativ vad gäller skivsläpp inom roots (Clint Bradleys solo har ännu inte släppts). När Fatboy drar den här egna snygga strån till stacken kan man inte låta bli att le nöjt. Utbudet har aldrig varit så här rikt och kvalitativt. Bankkontot bara börjar skrika efter Hosianna...

Rumba (Fi) 5/5
Jean Ramsay
Sveriges reserv-Weeping Willows överträffar alla förväntningar.
Fatboys debut Steelhearted var visserligen en bra skiva, men det här hade jag inte kunnat vänta mig. In My Bones är ett av de maffigaste skivorna jag hört i år, kanske till och med någonsin. Vid lyssning blir jag nästan gråtfärdig när bitarna faller på plats.
För det första låtordningen. Stämningen bibehålls fullständigt, lugna låtarna och covern finns på precis rätta ställena.
Och vilket sound! Det finns rum, svalt eko och på botten en stilig ståbas, som även namngett bandet, som ger verkligen djup.
Med dessa bitar hamnar man halvvägs, men även låtmaterialet har man fått upp till samma nivå!
Där bandets mest uppenbara förebild Weeping Willows är i grund och botten ett band bestående av bullsvenskar som ylar om ensamhet badandes i självömkan, har Fatboy tindersticksmässigt mörk stil, som ger låten I Once Had You's ödesdigra stämning en verklig känsla av fara. Duetten med Sarah Dawn Finer (The Way We Were) är som en rockabillyversion av Pogues Fairytale of New York.
Och när man inte längre skamset lånar låtar från The Smiths (även om omslaget och öppningsspårets "the world won´t listen" svänger den flottiga luggen åt det hållet) utan '56-vintage-Sun-grejer är vi i centrum av fullständighet. Nu borde bandet komma och spela i Finland!