Bilder
Video
Recensionr

 

FATBOY

Thomas Pareigis: Vocals, acoustic guitar
Hannu Kiviaho: Electric Guitar
Alf östlund: Upright Bass
Jan Lissnils: Pedal Steel Guitar
Joakim Lindahl: Electric guitar, Six String, Banjo, vocals
Jörgen Wall: Drums, percussions and vibraphone



BIOGRAFI

FATBOY

Hur skapar man musik som utan ansträngning utgör sinnebilden av coolhet? Hur skapas oemotståndlig sväng? Hur beskriver man med musik känslan av längtan, det bitterljuva och allt det som spetsar ditt hjärta utan att använda skitnödiga pretentioner? Hur gör man det ärligt, och hur får man människor att glömma att de måste hålla tillbaka?  

Det handlar om äkthet, om äkta passion för musik som kammar grymma frillor och lirar så djävulen ber om nåd. Och äkthet måste ha en historia. 

Myter skapas lätt.
När Thomas Pareigis och Alf Östlund i slutet av 70-talets punkvåg upptäckte att rockabilly-musiken som ekade från Londons bakgator hade förstått att Elvis och Nashville var makar med punkrocken, var det en av de där få livsavgörande ögonblicken. Ett band var en naturlig konsekvens. Duon spelade sin hemgjorda rockabilly runt ungdomens Dalarna, men spreds efter några år för vinden. 

Tio år senare lockar ödet ihop Affe och Thomas på en konsert med Stray Cats på klubben Daily News i Stockholm. Gammal vänskap väcktes till liv, och musiken blev självklar igen. Affe letade upp sin gamla gitarristvän Hannu Kiviaho och Jan Lissnils, Joakim Lindahl och Jörgen Wall lockades med i tur och ordning. Under en blöt kväll på cajunrestaurangen Peppar i Stockholm 1996 hasplade någon ur sig ordet ”Fatboy” - jazzspråk för ståbas – och poletten föll ned. Ett bandnamn så klockrent kunde bara vara ett tecken.
Allt klarnade.
De var ett riktigt band nu, en mission med ett namn.
Fatboy - en vacker, kärlekskrank, skitig, kortspelande buse - kom till världen. 

Ur replokalen strömmade musik med arv från Faron Young, Stray Cats, Johnny Cash, Elvis och Roy Orbinson, men lika mycket Smiths, Chris Isaak och Cramps. 50-talsdrömmarna, countryn och rockabillyn utmanades av precis lika mycket samtida pop och indie och smakfulla doser av grekisk bouzouki och klezmer. Fatboy skulle inte handla om retro, inte om att begränsa ett sound. Det handlade om sex snubbar som dyrkade sin musik så mycket att det blev en livsstil, det handlade om att sjunga för att man måste, att spela för att man annars blir olycklig. Behovet att lira ärvde Fatboy av sina hjältar, men att förkasta musikaliska begränsningar var bandets eget beslut.  

Ryktet om Fatboy spreds ända till Pistolteatern i Stockholm som under kulturhuvudstadsåret 1998 anlitade bandet för att tonsätta en uppsättning av den berömda Tolvskillingsoperan, Bertol Brechts 1800-talsepos om moral och fattigdom. Bandet medverkade på scenen som Mack the Knife:s gäng och gjorde Kurt Weills originalmusik till suggestiv country. Oanad succé följde, och vännerna som mest låst in sig i sin replokal bredvid Kafé 44 fick blodad tand för intensiva konserter. 

Här inleddes Fatboys andra era. Konserter började staplas på rad, rykten spreds, och glöden brann i bandet. Samtidigt blir det klart att Fatboy är ett band som insett vikten av det visuella. Musik ska ta dig med någon annanstans, långt bort, och bra konserter ska framföras av någon som är ser häftigare ut än dig. Man vill ha monster av coolhet, man vill att det ska vara farligt, lockande, spännande. Fatboy tog sin utstrålning på allvar och levde inte vid sidan av musiken – de levde mitt i den.Musiken styrde, och looken följde med. Nu pekade allt framåt.
Efter några år av energiskt giggande stod Fatboy plötsligt inte bara med en hängiven publik utan även ett rykande skivkontrakt – skivbolaget V2 hade sett ljuset och slet fram ett erbjudande. 

I oktober 2004 släpptes så singeln ”This Tear Will Never Leave My Eye”, en bitter tirad över svidande, förlorad kärlek som träffade rakt i magen. Försmaken lovade ett band som förvaltade sin nostalgi lika mycket som sin framförsikt.
När fullängdsalbumet ”Steelhearted” äntligen släpptes i november samma år, samlades destillatet av åtta års rockdrömmar i rakt nedstigande led från Downliner Sect, Hank Williams, Morrissey och Chris Isaak. Sveriges rockscen föll pladask, och bandets musikaliska dynamik avspeglade sig i de många följande turnéengagemangen – popfestivaler, countrykretsar, rockabillyklubbar. Allt fungerade och kändes kul för våra musikaliska kameleonter med brylcrémen i bakfickan, även oväntade sidosprång. När Mando Diao-sångaren Björn Dixgård bestämde sig för att Europa skulle få en soloturné, anlitades Thomas och Hannu som järnhård uppbackning.  

Så var är Fatboy idag? På tokigt efterlängtade plattan ”In My Bones” (september 2008) speglar sig Fatboy i musikaliska kontrasterna om möjligt ännu mer. Alla kakor i burken är goda, och på ”In My Bones” är Fatboys respektlöshet för begränsande genrer är större än någonsin. Svänget är centralt, som alltid, men blicken har letat upp nya samarbeten. Vid inspelningen av ”In My Bones” köade en radda prominenta gäster för att få bidra till Fatboys nya hjärtekrossare: Fläskkvartetten bidrog stråkar, Sarah Dawn Finer sjunger duett med Fatboys Thomas Pareigis på ”The way we were”, och tjejerna i Baskery (fd Slaptones) har fått betydande utrymme. Sveriges Woody Allen, Måns Herngren, förälskade sig så mycket i låten ”Busy Bee” att den är med i hans kommande film. 

”In My Bones” tilltalar dina höfter lika mycket som ditt hjärta, lockar alla tänkbara personkategorier, och använder alla tänkbara mänskliga tillstånd som instrument. De bitterljuva balladerna som kramar ditt hjärta till det blöder; den vassa countryn som lyfter på hatten och svänger dig runt runt; den djävulska rockabillyn som sneglar med ögonen och hotar med stilett; popmusiken som sluter dina ögon och får dig att glömma världens grå tillstånd. Sveriges Woody Allen, Måns Herngren, förälskade sig så mycket i låten ”Busy Bee” att den kommer att medverka i hans kommande film. 

År 2008 lever 60-talet igen. Duffy, Amy Winehouse och svenska Veronica Maggio har alla upptäckt sina föräldrars skivsamlingar och kör Eriksgata över jorden med sin 60-talssoul med ekon från Dusty Springfield, Four Tops, Supremes och vilken Phil Spector-produktion du vill. De gör det bra. Visst.  

Men du vill ha original, du vill ha det äkta. När det gäller musik som bär historien i sitt namn, som är omodernt modern, som ser ut som den låter och inte är rädd för att skratta åt dina förväntningar; då står ett namn kvar när de andra faller Fatboy.